Otto William Zeidlitz, präst, pedagog och esperantopionjär.
Otto William Zeidlitz var en av de mest mångsidiga präster någonsin
i Luleå stift. I minnesorden över honom från 1947 års prästmöte beskriver
minnestecknaren J.A. Lindahl honom som "författare, pedagog och studieledare,
bankman, ekonom och jordbrukare, patriot och människovän, en originell,
särpräglad och stark personlighet med fel och väsentliga förtjänster".
Till allt detta kan man lägga till "esperantopionjär och internationalist".
Otto Zeidlitz var yngst i en familj med åtta barn. Han föddes 8 december 1860
i Lits församling i Jämtland. Hemmet var fattigt. Han var tvungen att färdas
nästan två mil till skolan. Efter skoltiden fortsatte han att bedriva
självstudier. Han var sedan barndomen kristen och hans tro fördjupades än
mer när modern dog. En tid arbetade han på ett sågverk i Sundsvallsstrakten.
Han sparade av sin lön för att kunna studera vid Fjellstedtska skolan i Uppsala,
där han kom in hösten 1880, samma år som skolans nuvarande lokaler invigdes.
På Fjellstedtska skolan fanns internat med realskola och helklassiskt gymnasium.
Skolan syftade till att vara en förberedande privatskola för blivande präster.
Under ferierna fortsatte Otto Zeidlitz att arbeta vid sågverket för att få ihop
pengar till fortsatt skolgång. Han fortsatte sina studier vid Gävle läroverk
och avlade examen där i maj 1885. Under ett par år biträdde han så
lappmissionären August Lundberg vid den kombinerade lappskolan och
missionsstationen i Lannavaara, där han även lärde sig lapska och finska.
I bevarade brev kan vi läsa om hur Zeidlitz gläds över sin uppgift:
"Nu kan vi glädja oss åt icke så få som anammat frälsningens ord... (---) det är
Guds ord, som är det skarpa tveeggade svärdet, det är evangelium som föder
söner och döttrar, det är både Lundberg och jag ense om."
Zeidlitz befriades från kravet om akademisk examen och prästvigdes i
november 1888 i Uppsala domkyrka av biskop Martin Johansson. Efter
prästvigningen tjänstgjorde Zeidlitz som pastorsadjunkt och fängelsepredikant
i Pajala. 1892 kom han som kapellpredikant till Muonionalusta och 1895 till
Korpilombolo.
1887 publicerade ögonläkaren Lazar Ludwik Zamenhof i Warszawa en bok
om det internationella språket esperanto, som han hade konstruerat som ett
"allas andra språk", betydligt lättare än de nationella språken och tänkt
som ett förbindelsemedel mellan världens folk och som ett sätt att skapa
fred i världen. Redan 1890-1891 började ett antal Uppsalastudenter att
lära sig esperanto och grundade den andra esperantoklubben i världen.
(Nürnberg var först.) Till klubben hörde bl.a. Valdemar Langlet, som under
andra världskriget påbörjade den räddningsaktion för ungerska judar, som
sedan fortsattes av Raoul Wallenberg. Till esperantoklubben hörde också Otto
Zeidlitz. Under sin tjänstgöring i Muonionalusta och Korpilombolo fortsatte
Otto Zeidlitz att verka för esperanto. 1895 utkom Emilie Flygare-Carléns
Literatören och hans trolofvade i Zeidlitz översättning till esperanto och
1898 utkom Zeidlitz eget verk Du mirrakontoj (Två berättelser) i Nürnberg.
En av dessa berättelser förtjänar uppmärksamhet. Den är skriven på ett språk
som bara var sju år gammalt. Ändå är berättelsen levande och uttrycker den
erfarenhet och vilja som skulle prägla Otto Zeidlitz hela livsverk. Den handlar
om hur en liten pojke, Johan Olof, som växer upp i fattigdom, vill bli
författare, och hur den gamle läraren i byn först tycker att det är en
orealistisk tanke, men sedan uppmuntrar honom. Johan Olofs mor dör emellertid;
pojken måste börja arbeta och det enda han någonsin kommer att skriva är
texten på hennes gravsten: Al patrino, de sia knabo. Atendu min en cielo,
mi venos, kiam Dio vokos. (Till mor, från hennes gosse. Vänta på mig i himlen.
Jag kommer, när Gud kallar.) Gudsförtröstan var viktig för Otto Zeidlitz.
Viktigt var det också att ta vara på barn och ungdomar på landsbygden, som
annars aldrig skulle få någon utbildning. Otto Zeidlitz hade själv fått kämpa
för sin utbildning, och nu ville ha hjälpa andra. Viktigt var det också för
honom att skriva på esperanto, språket som skulle skapa fred och förståelse
bland folken. I världens då enda esperantotidning Lingvo Internacia, som
1895-1900 utgavs i Uppsala och som tidvis trycktes i Luleå dyker Zeidlitz
namn vid ett flertal tillfällen upp som översättare och som författare till
poesi på esperanto. Det är för övrigt möjligt att den esperantotalande prästen
i Mikael Niemis roman "Populärmusik från Vittula" snarare har Otto Zeidlitz
som förebild än den präst som nämns i boken. Sedan Zeidlitz 1899 tillträtt som
kyrkoherde i Pajala kom han att stanna kvar på sin tjänst i över fyrtio år,
till pensioneringen 1941. Under denna tid utförde han en oerhörd livsgärning
i Pajala. Under dessa fyrtio år lärde han känna folket och dess kynne, språket
och bygden. Han gjorde en oerhört betydelsefull insats på skilda områden.
Han både startade och drev en privatskola, där både hans egna barn och andra
studieintresserade fick undervisning. Otto Zeidlitz verkade också för att det
svenska språket fick en allt starkare ställning i det då helt finskspråkiga
Tornedalen. Folkskolan organiserades på den tiden av kyrkoförsamlingarna.
Domkapitlen utövade i sin tur tillsyn över folkskolorna. Zeidlitz hade ett
fast grepp om skolan i Pajala och brydde sig inte alltid om vad som stod att
läsa i olika förordningar och brydde sig inte alltid om vad vare sig
förordningar, domkapitel eller biskopen ansåg. Han påstås ha rått yngre präster
att "expediera domkapitlets skrivelser genom kakelugnen, för så har jag gjort".
Otto Zeidlitz nöjde sig inte med att organisera skolor för andra. Han hade
ett stort bibliotek och läste gärna. Han påstods ha studerat fjorton olika
språk, både klassiska och moderna. Under början av 1900-talet omtalades de
kringvandrande ryska sågfilarna, som misstänktes för att spionera för
Rysslands räkning. En av dessa sågfilare fick till sin förskräckelse se
kyrkoherden läsa den tidning som han själv hade lagt ifrån sig under ett
besök i prästgården.
Liksom sin företrädare som kyrkoherde i Pajala, Lars Levi Læstadius var Otto
Zeidlitz också intresserad av botanik. Under sina resor och vandringar passade
han på att komplettera sitt herbarium.
Otto Zeidlitz skrev aldrig några större bokverk, men han var författare i det
lilla. Under signaturen W. Ozetha skrev han inlägg i ortspressen. Han var
också medarbetare i Tornedalens hembygdsbok och i ett antal tidskrifter.
Han skrev också vers. Han översatte både psalmer och skönlitteratur till
esperanto.
Otto Zeidlitz var även aktiv jordbrukare och nyodlare. Han bröt själv tegar
och bärgade skördar på sina odlingar. Redan vid tretiden på sommarmorgnarna
kunde han vara ute med lien. Han tvekade inte heller för att på äldre dagar
köpa ett förfallet hemman, där han bedrev nyodlingar.
Pajalas kyrkoherde hann också vara engagerad i Pajala sparbank, där han under
tjugo år var kamrer. Han hann också bilda och vara med i nykterhets,
studie- och sångföreningar. Otto Zeidlitz lär ha hävdat att Gud ju bestämt
att människan skall arbeta sex dagar, och endast den sjunde hålla helg och
gudstjänst. Om man tror att detta innebar att han misskötte de prästerliga
sysslorna på vardagarna så tror man fel. Trots sina många olika intressen
hann han också med att vara församlingspräst. Han var ofta ute på resor och
vandringar för att predika i pörten, stugor och bönhus. Han tyckte att det
var viktigt att övernatta hos folket i byarna, och att på så sätt ge sig tid
att lära känna dem ordentligt. Moderna tiders "bilpräster" hade han inte
mycket till övers för. Otto Zeidlitz menade att byabönerna var mycket viktiga
för enskildas och församlingens andliga liv. Han var en stor fosterlandsvän
och lär ha avslutat högmässorna med "Gud bevare konungen och fäderneslandet!"
Vid sidan av allt detta var Otto Zeidlitz också äkta man och far. 1890 gifte
han sig med Frida Albertina Falck från Hietaniemi. De fick tolv barn, bland
dem fyrlingar som avled kort efter födelsen. Vi kan räkna med att hustrun
Frida Albertina, liksom som många kvinnor på den tiden, genom att ta stort
ansvar för hemmet, gjorde det möjligt för sin man att vara en "orginell,
särpräglad och stark personlighet".
Otto Zeidlitz var arbetsam och idog till sin död. Under de senaste åren var
han nästan helt döv, en skada som han fått sedan han blivit påkörd av en bil.
Trots detta sågade han ved själv, över åttio år gammal.
Källor: Brännström, Olaus, Lannavaara-missionen och læstadianismen.
Stockholm: Almquist & Wiksell International, 1990. Flygare-Carlén,
Emilie, La literaturisto kaj lia fiancino : rakonto / de Emilie Flygare- Carlén.
Trad. Otto W. Zeidlitz. - Upsala: Esperantoförenings Förlag, [1895]. Lindahl,
J.A.. Minnestal över avlidna ämbetsbröder, Otto William Zeizlitz.
I Handlingar rörande prästmötet i Luleå 5-7 aug. 1947, s. 127-132 ff.
Söderberg, Karl, La Esperanto-Movado en Uppsala. Uppsala: Esperanto-Societo
de Uppsala, 1981. Intervju med barnbarnet Ingmar Zeidlitz i Kiruna,
i januari 2002. Zeidlitz, Otto W., Du mirrakontoj Nürnberg: Tümmel, 1898.
Artikeln hämtad från WIKIPEDIA
Tillbaka till Levis sida
|
