Sign In Sign-Up

Welcome!

Close

Would you like to make this site your homepage? It's fast and easy...

Yes, Please make this my home page!

No Thanks

  Don't show this to me again.

Close

GUD väntar på dig med en öppen famn! Låt Honom inte vänta förgäves! Om du inte känner till det fantastiska Han vill göra med dig och ge till dig, så föreslår jag att du läser Johannes kap. 3, där det bl.a. står att: 1) Man för att se Guds rike behöver bli född på nytt, dvs född av Guds Ande. 2) Gud inte vill att någon ska förgås, dvs missa det eviga livet tillsammans med Honom och den OBESKRIVLIGA härlighet och ljuvlighet som det innebär! Vill du verkligen riskera att missa den sanna meningen med livet?? Utmaningen för dig är att säga någonting liknande detta till Gud (som hör alla dina ord och tankar och hjärtats uppsåt): "Gud, jag vet inte ens om du verkligen existerar, men OM du gör det, så vill jag inte missa livets sanna mening. Jesus Kristus, jag öppnar mitt hjärta för dig så att du kan övertyga mig om SANNINGEN. Om jag haft en felaktig förståelse och bild av dig, så ber jag: Förändra mig!" Om du redan är lite troende, så kan du be ungefär så här: "Himmelske Fader, jag tror att du uppväckte Jesus från de döda, och att Han är världens Frälsare. Men jag är inte säker på att jag verkligen är ditt barn, att jag tagit emot frälsningens gåva. Därför kommer jag till dig nu i Jesu namn och ber att du tar emot mig. Jesus, jag öppnar just nu mitt hjärtas dörr för dig. VÄLKOMMEN att vara min Frälsare och Herre från denna stund. Amen! " - - - DET är en utmaning!! Kom ihåg att Gud HÖR dig och besvarar en sån bön! - - - Ta gärna kontakt med mig: Thommy klicka

OK, Jag vet inte hur långt det här kommer att bli, men jag ska i alla fall berätta lite grann för dig om vad jag varit med om, och om hur jag i sena tonåren upptäckte mitt "öde", min eviga destination, att bli en Gudsälskare, en efterföljare av Jesus Kristus. Innan jag blev kristen var jag en normal tonåring med normala tonårsvanor och ovanor, sysselsättningar och intressen. Jag hade inte en aning om vad "kristendomen" egentligen handlade om, och inte heller kände jag några troende, förutom min mycket kära farmor i Piteå förstås. Ända från 5 årsåldern hade jag tillbringat de flesta somrarna hos henne, och jag visste ju att hon verkligen var kristen, den ende kristne jag är medveten om att jag träffat (njaa.. träffade ju även min troende farmorsmor Johanna också...). Mer om farmor lite senare. Min morfar Isak ('Issä') och mormor Rakel var också troende, men mormor dog redan på 50-talet, och morfars tro kom jag aldrig i närkontakt med, så som med farmors. Under första delen av min ungdoms/tonårstid visste jag inget om, eller brydde mig om att ta reda på, vad det kunde betyda att leva för Gud och den Han sände, Jesus Kristus. Allt jag ville var att ha ett bra liv i största allmänhet, precis som de flesta andra vill i denna värld. Sport var något jag gillade skarpt ända från lågstadiet, men även den teoretiska delen av skolan, pluggandet. Mina första 9 skolår, speciellt de 6 åren i låg- och mellanstadiet, var mycket bra och uppbyggande, för jag trivdes jättebra med att lära mig nya saker och förkovra mig i uppgifterna som lärarna gav mig. Minns att jag ibland var irriterad på en del elever som inte skötte sig så bra......... I skolan var man ju för att lära sig nåt! Eller försöka lära sig nåt. I elva-årsåldern började jag lära mig grunderna i tyngdlyftning och styrketräning, och höll till i en städskrubbsversion av styrkehall, i sporthallen i byn. En ung man vid namn Roy Hansén lärde mig lyfttekniken i olympiska lyft (stöt och ryck), och jag blev mer och mer förtjust i det, är det fortfarande förresten. Dock blev det aldrig av att ställa upp i tävlingar, utan det fick räcka med att jag tävlade mot mig själv, och att mina resultat stod sig bra mot resultaten i ungdomstävlingar jag läste om i tidningarna. Klarade som 16-åring - då jag vägde 76 kg - av att få upp 105 kg i stöt och 75 i ryck. Innan jag slutade 9:an hade jag som målsättning att ta 100 i bänkpress, men missade målet med 2,5 kg. Fast jag var ändå rätt belåten. Idag ligger mitt bänkrekord på 170 kg (1 jan 2006) Sedan maj 2016 har jag satt många världsrekord! Går att beskåda här: Thommys världsrekord. Som brukligt var i mitten och slutet av 70-talet (och än i dag), så började ungdomar smaka på alkohol i 13-14 årsåldern, och jag var inget undantag. Sprit (grogg) kunde ju faktiskt redan vid första provsmakningen smaka gott märkte jag (i motsats till cigaretter har jag förstått, trots att jag aldrig har prövat), och verkningarna av måttligt öldrickande kunde också vara positivt (kortsiktigt i alla fall...) Oftast kunde jag "hantera" mitt drickande riktigt bra, så att säga, men visst hände det att jag ballade ur nån gång också, för alkohol kan vara så bedrägligt och svårberäknat, speciellt när man är tonåring och lättpåverkad. Men jag var oftast nöjd med endast LITE. Kompisar försökte ofta med: "Äh, kom igen nu, du är ju inte ens full!", men de lyckades sällan påverka mig. Envis har jag nog ALLTID varit, på gott och ont. Alkohol har sina positiva sidor, men de negativa och destruktiva sidorna är mångdubbelt fler. Om det inte vore för sprit, vin och öl, så skulle inte många av de som fastnat i andra droger typ hasch, ecstacy och heroin, fastnat där. Det är i berusat tillstånd man är dum nog att gå vidare med tyngre droger. Tack och lov att Gud bevarade mig från sånt! Efter 5 år med festande en, ibland två ggr i månaden, tog jag ett beslut om att sluta dricka alkohol överhuvudtaget. Bojkott! Det var när jag börjat följa den märklige mannen som kallar sig själv för vägen, sanningen och livet. Men faktum är att jag fortsatte att festa ibland, även sedan jag tagit emot Jesus i mitt liv (!). Men vad var det då som gjorde att jag till slut lade av helt, frågar du kanske. För det var ingen som sade åt mig att nu när jag var kristen fick jag inte fortsätta dricka, nej, jag fick inga såna "pekpinnar", och det var bra! Pekpinnar är nog mer till skada än till nytta, tror jag. Det som hände var att efter några månader, hur ska jag förklara det..., bara förändrades jag PÅ INSIDAN, och ville inte fortsätta dricka. Hela mitt inre började vända sig EMOT användande av alkohol. Jag insåg hur idiotiskt och själviskt det hela var. Och jag ville dessutom vara en bra förebild för andra ungdomar. VEM PÅVERKADE MIG? kan man fråga... Well, det är min övertygelse att det var GUDS ANDE som gjorde det. Gud kom med Sin förvandlande kraft, och: Jag förändrades. På insidan. Ingen behövde tala om det för mig....... Jag bara visste att jag visste att jag visste: Kung Alkohol kommer aldrig att bli min kung. Jag behöver ingen alkohol för att ha kul. Utsätt dig själv för Guds Ord (lyssna eller läs), så kommer HAN att förändra det som behöver förändras på insidan av dig. Det ligger en stor och underbar sanning i det! GUDS ORD KOMMER ATT STARTA EN KEDJEREAKTION I DIG! Antingen kommer du att vända dig bort totalt (för en tid eller för gott), eller så blir du hjärtligt och entusiastiskt förälskad i Gud! Och kedjereaktionen stannar inte i och med det, nej, du fortsätter att förändras och formas till den man eller kvinna Gud har skapat dig att vara, du kommer bit för bit att ta emot det Gud har för dig, du blir det bästa du kan bli, både mänskligt och andligt! Gud är krukmakaren och vi är leret i Hans hand. Halleluja! måste jag säga! Den allsmäktige Guden är en Gentleman, och kommer aldrig att tvinga sig på dig. Nej, det är du som måste bjuda in Honom, släppa in Honom i ditt allra heligaste rum längst in i hjärteroten. Jesus står utanför ditt hjärtas dörr, men han kan inte öppna den, för handtaget sitter på insidan. Hur länge ska du vägra öppna för Honom? OK, farmor Ragnhild nu..... Så länge jag kan minnas har hon varit en del av mitt liv, och det har varit en stor välsignelse! Farmor gick hem till Gud den 1 dec 2002. Med stor tacksamhet till Herren minns jag hennes positiva, glada, trygga och Gudspåverkande intryck på mig. Mina minnen av vår tid tillsammans, mest under barndomen upp till tonårstiden, är fyllda av mysiga känslor av "farmorskärlek", värme och trygghet, och (inte att förglömma) hennes omsorgsfullt och väl tillredda, välsmakande middagar, t.ex. pitepalten, som slank ner en efter en tills man satt där proppmätt och väldigt belåten, bara beklagandes att man inte hade mer plats för efterrätt och supersmaskiga kanelbullar á la fammo! Men det tog man igen en annan gång istället...flera andra gånger.. :-) Farmor Ragnhild berättade ofta berättelser ur Bibeln för oss barn, ibland direkt ur minnet, ibland läsandes ur Boken. Och jag, den lille sonsonen, lyssnade uppmärksamt och andäktigt på berättelserna om Guds hjältar; Davids kamp mot Goliat, de tre männen i den brinnande ugnen, Mose och den hårdnackade Farao, Guds mirakelkraft genom Simson, Jonas bottennapp och "reseupplevelse" i valfiskens buk, Jesus och Hans livsöden, Paulus´ eskapader i kamp mot otro och synd, och en ny himmel och en ny jord. Detta lyssnade jag till om och om igen, under mina barnaår, och det man lyssnar på, stannar kvar. En stark sanning är också denna: Guds Ord bär frukt! Guds Ord skapar tro. Sättet att få tro är genom att få Guds säd, ORDET, nedsått i sitt hjärta, dvs genom att lyssna till det eller läsa det. Ganska enkelt, inte sant? Och sättet att få tron att växa är genom att... just det, lyssna till det eller läsa det. Farmor bad också många gånger för och med mig, vilket utvecklade min tro och förtröstan på Gud och Jesus än mer. Jag minns hur jag och farmor ofta bad till Gud för släktingar och familj, och för land och regering, innan vi lade oss ned för att sova. Varma och positiva minnen från 5-8 års åldern. Så underbart med troende mor- och farföräldrar!!! De är värdefulla även ur evighetsperspektiv!!! Jag kommer också ihåg något ur min Gudsrelation tillbaka hemma i Svappavaara, hur Han gav mig trygghet i situationer som kan vara lite skrämmande för ett barn, t.ex. när jag skulle gå hem över den mörka, ödsliga ängen, med de utseendemässigt "mystiska" träden och buskarna borta vid skogsbrynen på båda sidor av ängen. Jag vände mig till Gud med barnahjärtats enkla tro, och Han gav mig en förunderlig trygghet och känsla av säkerhet, en skön känsla som jag minns än idag. Tack Herre, för de gångerna! * * * Att bli en Jesu efterföljare, en kristen. * * * Mannen som påstod sig vara Guds son. Kan han ha varit det? (Klicka!) Efter att jag bestämt mig vad jag skulle göra av mitt liv, förde Herren mig i kontakt med en ung man vid namn Sven Johansson, från Pingstkyrkan i Kiruna. Han gav oss vägledning genom att visa mig och en kompis vad Bibeln sa om att följa Jesus. Vi upptäckte då att man efter att ha tagit emot Jesus ska bli vattendöpt. Nya Testamentet är väldigt klar i den frågan. "Barndop" finns inte, så som vi känner till det, ens omnämnt i Bibeln! Själva ordet "dop" betyder att nedsänka, alltså att helt neddoppa i vatten. Bibeln talar också om att bli begraven med Jesus, och att kliva ned i vattnet. Och eftersom jag hade upptäckt att det i mig helt enkelt bara fanns en övertygelse om att Bibeln var helt igenom sann, så blev mitt beslut att låta döpa mig. Alltså, steg nr.1: Jag förstod att jag var en syndare som behövde bli ren från mörker, egoism, falskhet och självrättfärdighet, och jag trodde i mitt hjärta att Jesus är Guds Son, den uppståndne HERREN, och ville följa Honom. Jag bad en enkel bön till Gud om detta. Och sen steg nr.2: Jag blev döpt i (helt nedsänkt under) vatten. Dopet ska ske i Jesu Kristi Namn. Har du problem med frågan om vilket namn man ska döpas i, så läs i Nya Testamentet hur dopet gick till, och låt Gud öppna dina ögon för sambandet mellan Matt.28:18-19 och Apg.2:37-38. Fler entydiga bibelställen om dop-NAMNET: Apg 2:37-38; 8:12; 10:44-48; 16:30-34; 19:1-5 samt Kol.3:17. Dopet är en bekräftelse på vad som redan har skett i ditt hjärta; du har genom tron dött med Kristus och uppstått med Honom. Dopet är även dels en proklamation, en bekännelse inför människor, om att du nu tillhör Herren Jesus Kristus, och dels en "demonstration" för den andliga världen med demoner och annat djävulens patrask, att nu är denna person innesluten i Jesus Kristus! Du inte bara tillhör Kristus, du är i Kristus! Jag överlämnade mitt liv till Gud 1982/83, när jag var 18/19. Men som jag nämnde tidigare, blev jag inte en helhjärtad, helöverlåten kristen förrän ca. 1,5 år senare.... Det fanns attityder i mig som hindrade mig att leva helhjärtat för Jesus, och det tog ett tag innan jag var redo att låta Honom ta itu med dessa. Det var sommaren 1984 i Piteå det hände, när jag lyssnade till olika predikanter, kärleksfulla, Bibelkunniga och kompromisslösa sådana. De kom till stan för "tältmöten" och enstaka konferenser som jag var med på. Och det blev en underbar, Kristus-centrerad sommar (och höst) med enorma konsekvenser för mitt liv. Mitt liv vändes rätt. Mitt liv blev Kristus-centrerat, vilket är en förutsättning för att man ska bli en hel och trygg människa med kunskap om varifrån man kommer och vart man är på väg. Halleluja!! Jag kom till en punkt där jag, genom Ordets förkunnelse, förstod att jag inte kunde fortsätta leva ett halvhjärtat och själviskt kristet liv; jag var helt enkelt tvungen att ge Honom allt! ------> All for Him! Meningen med livet: Leva i gemenskap med Gud, Skaparen! E-post till mig: Thommy klicka