Artikel från 1999.

Tisdagen den 9 december 1969, en grinig dag ur fler än en synvinkel. Minus 25 grader, en hård vind driver omkring snö runt kåkarna i Svappavaara. Byn sover och vintermörkret är kompakt. Skiftet i Leveäniemigruvan, den effektivaste dagbrottsgruvan i världen, ska strax inleda sitt arbete och här och där skymtar människor på väg till gruvan.

text Olle Hultin

Att 30 år senare sätta sig ner och frammana bilden av gruvstrejkens förlopp borde kanske inte vara så svårt eftersom såväl kropp som själ fortfarande är fylld av dessa händelser.
Däremot kan det vara värre att beskriva vad som hänt med gruvan, med företaget och med gruvarbetarna. LKAB är och förblir LKAB med allt vad detta innebär.
Klockan 06:00 den 9 december, startade Gruvstrejken.
När nyckelpersonalen, borrarna, laddarna, kranskötarna och truckförarna fått på sig arbetskläderna gick dom till truckverkstaden och satte sig. Ordet strejk hade inte förekommit på annat sätt än att en gruvarbetare undrat om det inte gick att få igång en fackföreningsledd strejk. Nu satt alltså 35 man och samtalet flöt lugnt och lågmält. Dagen därpå, onsdag, var samtliga gruvisar i Svappavaara i strejk.
Gruvan var alltså ett dagbrott, ur vilket man praktiskt taget öste upp malmen. Kontroverser om ackordslönerna var legio. Ett av de stora problemen var hyrorna i de små villor som LKAB mer eller mindre tvingat på de anställda. Hyran var 72:- kronor kvadratmetern, vilket blev en amortering på ca 900 kr i månaden.

Svappavaara blev en väckarklocka

Gruvarbetarna i Svappavaara hade hunnit strejka i två dagar, när verkstadsarbetarna i Kirunaförvaltningen tog initiativ till en egen strejk. Ryktet for som en vind runt om, såväl ovan som under jord och innan kvällen satt de flesta arbetarna i Kiruna. Malmbergets gruvarbetare gjorde gemensam sak med Kiruna - och man kallade det att solidarisera sig med Svappavaara! Efterhand ansåg alltfler gruvarbetare i Kiruna att här hade skett ett uppvaknande, en väckarklocka hade pinglat till i Svappavaara. På kvällen den 11 december samlades gruvarbetarna i Kiruna Sporthall, för det första stormötet. Aldrig hade väl Sporthallen varit så fylld som då och man fattade sitt första beslut: Total strejk fr o m innevarande dag!
Författarinnan Sara Lidman uppvaktade med en grundplåt på 10.000:- till en Stridsfond. Gruvarbetarna valde också en strejkkommitté på nio personer: Atle Lans, Harry Holmlund, Axel Grensjö, Sixten Strålberg, Ronald Svensson, Hilding Lindström, Elof Luspa, Ture Rantatalo, samt undertecknad. Dagen därpå samlades den nyvalda strejkkommittén i ett klubbrum på café Brända Tomten för att konstituera sig och dra upp riktlinjerna för det fortsatta arbetet. Nu var strejken total, 4.800 gruvarbetare hade lagt ner arbetet och börjat formulera sina krav...

Inte bara LKAB

Under andra halvan av 1969 var relationerna mellan gruvarbetarna i Kiruna och LKAB synnerligen ansträngda. Främst var det de amerikanska ackordssystemen som var roten till det onda. Vid ett tillfälle under hösten anordnade Gruvtolvan ett medlemsmöte som var årets mest välbesökta. Man hade också inbjudit Kirunaförvaltningens chef, disponent Göransson och basen för LKAB:s förhandlingssektion, Rolf Doktare. Detta möte utmynnade i ett öppet hot om strejk, ifall inte ackordssystemen konstruerades om eller helt enkelt försvann. LKAB visste alltså om att "deras" arbetare var mycket missnöjda, men tog inte ett enda steg i rätt riktning. Bland annat därför small det, den 11 december...
Men det var inte bara LKAB som gruvisarna hade att strida emot. Facket, inte bara de lokala koryféerna, utan även förbundsledningen, struntade i hur mycket rösterna från golven väsnades. Förbundsledningen med t f ordföranden Bernt Nilsson i spetsen reste upp till Malmfälten för att snacka de strejkande till rätta. Den 12 december intervjuas Bernt Nilsson i radions Norrbottenskvarten och därefter i lunchekot. Där gav han liv åt en konspirationsteori, som hängde med så länge strejken varade. Han sade bland annat:
"Strejken verkar vara välorganiserad, varför jag drar slutsatsen att den är styrd av politiska grupper. Personligen så har jag fått intrycket att det hela är en politisk aktion..."
Konspirationsteorin och kommunistspöket vädrades också samma dag som strejken blev total, av disponent Göransson. Mången mediarepresentant sög länge på konspirationskaramellen, men ingen gjorde något allvarligt försök att avliva den.


Svenska folket ställde upp

Före årsskiftet skulle det visa sig att det svenska folket förväntade sig stordåd av de strejkande gruvarbetarna i norr. Man anordnade insamlingar i landets alla hörn och pengarna strömmade in. Vid en slutsummering efter strejken visade det sig att cirka fem miljoner samlats in. Det mesta av dessa pengar delades ut till gruvarbetarnas familjer.
Strejkkommittén ägnade lång tid åt procedurfrågor - allt för lång tid. Detta var dock av nödtvång. Facket, biträtt av Gruvs förbundsledning och LO, kämpade med näbbar och klor för att "ta över" kommandot i strejkledningen. Även LKAB bidrog till denna förhalning, eftersom man inte ville förhandla med gruvarbetarna, än mindre under pågående strejk. I kommittén fanns det, efter en tid två linjer: en som ville gå fackets och LO:s väg och en som stenhårt leddes av de beslut som gruvarbetarna fattade vid sina stormöten. När allt organisatoriskt arbete klarats av, befanns vi vara 27 personer som skulle dra åt samma håll. Kiruna, Malmberget och Svappavaara svarade för 9+9+2, sådan var fördelningen. Därtill kom Gruvs avd 12, avd 4, Gruvs förbundsledning samt LO. Inte en dag gick utan att man stred om petitesser.
Några direkta förhandlingar fördes inte så länge det var strejk. Däremot satt vi i "samtal" för att känna varandra på pulsen. Dessa samtal ledde till att LKAB så småningom konstruerade ett paket, som förelades stormöten i Kiruna och Malmberget. Gruvisarna tilläts rösta om detta paket. Resultatet blev 68 rösters övervikt för fortsatt strejk. Inte mycket, kan man tycka, men lik förbannat ett majoritetsförhållande!
Vid ett mer eller påtvingat kommittémöte i Malmberget, samma kväll som röstresultatet tillkännagivits, den 1 februari 1970, diskuterade fackets representanter och strejkkommittéerna det läge som förelåg. Tillställningen kom att kallas 12-12-omröstningen och var prov på förräderi i den högre skolan.
Arbetarna återgick inte till arbetet på denna uppmaning, som man visste kom från facket snarare än från strejkkommittén. Den 4 februari gick det däremot bättre. Då återgick samtliga gruvarbetare i de tre förvaltningarna till arbetet, efter samråd med strejkkommittéerna.
Under de första förpostfäktningarna försökte LKAB torpedera förhandlingarna genom att skapa en liten grupp att förhandla med, d v s sidsteppa 27-mannadelegationen. Dessa försök misslyckades. Den 12 mars -70 överlämnade envoyé Arne S. Lundberg det s k slutbudet, senare benämnt som paketet. "Detta är ett slutbud", sade han, "det är inte förhandlingsbart."
Visst var det det. Förhandlingarna inleddes samma dag och pågick oavbrutet till den 28 september 1970, då ett avtal undertecknades, varefter LKAB:s chef förklarade förhandlingarna som avslutade.

Enighet och solidaritet

Skall man summera dessa 57 dagar av strejk och trots att det konkreta resultatet får anses som ett stort bakslag, så har den stora gruvstrejken haft en oerhörd betydelse. Den visade framför allt, för alla svenska arbetare, att det går att slåss emot olidliga arbetsförhållanden och dåliga löner. Strejken visade också den förvirring som sprider sig bland arbetsköpare, fackpampar, statsråd och andra makthavare, när fotfolket ställer krav. I sina desperata utspel avslöjade sig makthavarna och det stod plötsligt klart för många människor vad som ligger bakom välfärd, solidarisk lönepolitik, ökad jämlikhet och företagsdemokrati. Den insikten kan de aldrig ta ifrån oss. Den svenska arbetarklassen - som länge varit utan strejkerfarenheter - hade i ett slag blivit en erfarenhet rikare.
Gruvstrejken visade också för svenska folket - som alltså helhjärtat stödde de strejkande - att om vi enas, kan vi kämpa emot den utveckling som till kapitalets fromma gör tillvaron för folket allt sämre: den ökade utsugningen av arbetarna, det stegrade arbetstempot i industrin, avfolkningen, de höjda priserna och skatterna, medlemskap i EU etc. Strejken blev inledningen på en lång tids kamp mot den trojka som styr Sverige: kapitalet, den socialdemokratiska regeringens stat och fackföreningens ledning. I den kampen stod 5.000 gruvarbetare i Malmfälten totalt eniga i nästan två månader. Det är den viktigaste erfarenheten av den stora gruvstrejken 1969/70.

Rationaliseringsraseri

När strejken blåstes av den 4 februari 1970, fanns totalt omkring 5.000 gruvarbetare i företaget. I dag, tre decennier senare, är den siffran friserad ordentligt och för Kirunaförvaltningen ligger antalet kollektivanställda på cirka 1.100 personer. Det är resultatet av en målmedveten kampanj som ytterst har gått ut på att bryta malm till minsta möjliga kostnad. Här fick man draghjälp av Björn Wahlström, något slags företagsdoktor, som den 1 maj 1981 installerade sig som högsta hönset i LKAB. Han förutspådde att det stundade "hårda tag" samt att man nu skulle stoppa "blodflödet" från det sjuka LKAB. Visst blev det hårda tag: Wahlström såg till att drygt 2.000 man försvann från företaget och införde dessutom rationaliseringar ända upp till takåsarna. Men än var det inte nog med rationaliseringsraseriet.
Några år efter Björn Wahlströms berömda presskonferens var det återigen dags för piskan. Dåvarande VD:n Ingemar Gustafsson fick som uppgift att städa bort minst 500 man ur Kirunagruvan. Det har som sagts runnit mycket vatten under broarna sedan gruvstrejken. Något riktigt lugn har det nog inte varit under de gångna trettio åren. LKAB har entreprenörer på alla områden såväl ovan som under jord. Det är Björn Wahlströms ande som lever kvar. Man lever dock ett osäkert liv, om man skall lyssna till de tidender som går.
Just nu är det tal om att göra sig av med 300 arbetare. Även om det puttrar i arbetarleden av och till så är numerären så låg att ingen vågar ta ordet strejk i sin mun oavsett vad LKAB tar sig till.

Artikelförfattaren var sekreterare i strejkkommittén, 27-mannadelegationen och förhandlingskommittén



27-mannadelegationen bestod av arbetare från Svappavaara, Malmberget och Kiruna

Nedre raden från vänster: Hilding Lindström, Per-Åke Sundkvist, Olle Hultin, Harry Holmlund, Ture Rantatalo,
Johnny Nilsson, Ivar Hermansson.
Mittraden från vänster: Kjell Boström, Sven Wigestedt, Bruno Poromaa, Ronald Svensson, Gunnar Harnesk,
Ingemar Niemi, Sixten Strålberg, Elof Söderström, Östen Öhlund, Harry Isaksson.
Övre raden från vänster: Anders Stendalen, Lennart Karlsson, Atle Lans, Runo Hansson, Sauli Kainu, Ove
Haarala, Runar Palm, Kalle Nilsson, Henry Lövgren och Henry Sjöström. På bilden saknas Elof Luspa.

Artikeln ursprungligen i tidskriften Folket i Bild / Kulturfront 10/99